• lostigen25.jpg
  • gills.jpg
  • bumble.jpg
  • bmw_angel_eyes.jpg
  • raindrops.jpg
  • blue-flower.jpg

 

Gudstjänsten 20 oktober 2013

Vad roligt att se er. Jag kommer nu att ta er med på en tillbakablick, där de flesta av er medverkade, medvetet eller omedvetet, i en tid då vårt liv förändrades.
Men först vill jag dela en bibelvers med er: Joh. 14:1

Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.

Låt oss be:
Herre tack för att du är med oss här ikväll.
Tack för att du går med oss överallt och att när det blir tungt så bär du oss.
Jag ber att det som sägs i kväll ska få röra vid oss alla. Låt din helige ande vara här.
Hjälp oss att ha blicken på dig och leva i ordet jag läste.PICT1146
Känn ingen oro!
Amen

Jag ska nu ta med er till sommaren 2008. Så här såg familjen Blixt ut då.Det var en sommar som alla andra, förutom att jag kände mig trött och orkeslös. Jag orkade inte planera saker. Det var tungt att jobba. Jag tänkte att det skulle bli bättre efter semestern.

Jag hade nu svullnat upp i halsgropen. Och det blev inte bättre. I september dök det även upp svullnader på bröstkorgen. Jag minns att Anna Rosell tyckte jag skulle söka läkare, men jag hade svårt att hitta orken till att ringa.

Men fredagen den 26 september gick jag dit. Jag började då få svårt att svälja och tungt att andas. Jag fick penicillin och en remiss till röntgen. Detta hjälpte inte och på måndagen ringde jag röntgen för att få en tid. Jag fick komma dit den 1 oktober. På torsdag morgon ringde jag för att få svaret. På röntgen hänvisade de till vårdcentralen och sa att de måste begära svaret för att få det så fort. Jag ringde då vårdcentralen och krävde att få svaret av dem. Jag hörde inget innan jag skulle gå till jobbet utan ringde på nytt till vårdcentralen. Då sa de att de inte visste om läkaren hade tid att titta på det den dagen. Jag var i tårar.

Vid fyra på eftermiddagen ringde en läkare till jobbet och undrade om jag kunde komma in till honom. Jag undrade om det IMG0001gick bra vid 18.30 då jag ändå skulle in till stan till sju. Han lovade vänta på mig. Jag ringde Anna eftersom vi skulle samåka till Ulla och syjuntan. Hon lovade hämta mig så vi hann med detta innan. Hon satt kvar i bilen under tiden jag var hos läkaren. Han talade då om för mig att det var någon form av cancer. Det kändes både skrämmande och skönt att få besked. Det fanns någon som tog mig på allvar. Han lovade att han skulle kontakta Huddinge omgående och återkomma. Jag gick ut till Anna och berättade för henne. När vi åkte ut på Enhörnaleden svängde hon inte hemåt utan åt vänster mot stan! Vi hade ju planerat att åka på syjunta. Livet gick vidare även om det stod stilla för mig just då.

På kvällen när jag kom hem och kramade om Jörgen minns jag att han direkt kände att något var fel. Den natten blev det inte så mycket sömn för någon av oss. På fredagen när jag satt hos frissan ringde läkaren och sa att vi skulle ta oss upp till Huddinge så snart som möjligt. Jörgen och jag åkte upp på en gång och jag blev inskriven på avdelningen.

Här är jag i väntan på läkaren den fredagen 3 oktober. Jag fick permission över helgen men skulle återkomma på måndag morgon. Då var vi åter där. Något vi fick lära oss ganska fort var att vänta…. Här är en bild från sängen jag hade, men inte behövde använda särskilt många nätter.IMG2

På onsdagen tog de biopsi. Resultatet skulle vi få inom fem till sju dagar. Åter väntan. På söndagen fick vi vara i Missionshuset och fira Lydias dop. Tänk att jag fick vara med. Det var en speciell dag på många sätt. Sorg och glädje om vartannat. Jag minns även bönestunden när A-C smorde mig med olja. Styrkan av att ha församlingen med sig går inte att beskriva i ord. PICT1228Veckan därpå skulle vi ju få svar…. Trodde vi, men inte. På fredagen ringde de och sa att det måste göras en större biopsi under narkos, eftersom de inte kunnat få fram något exakt svar. De visste att det var en elakartad form av tumör. De 21 oktober var det dags. Den kvällen var Päivi min räddande ängel och mitt eget vårdbiträde. Efter ytterligare en lååååång väntan fick vi efter 13 dagar till slut svaret - Hogkins lymfom. Nu visste de vilken behandling jag skulle få. 11 november var det dags för ett nytt läkarbesök då de talade om för oss att det skulle bli 8 cellgiftsbehandlingar och 17 strålningar. Jag hade sedan fullt upp med att åka fram och tillbaka på alla undersökningar, hålla koll på tider, det var nog ett sätt för mig att gå vidare, ta en sak i taget. Svårare var det nog för dem som stod bredvid.

Redan 12 november, dagen efter beskedet, var det dags för nästa röntgen, denna gång en PET- undersökning. Då sprutar man in radioaktiva spårämnen som samlas upp i cancercellerna och de lyser i kroppen. På det sättet ser man var det finns cancer i kroppen. Denna gång var det Ulla som följde med mig.

PICT1282

18 november var det då dags för min första cellgiftsbehandling - mamma var med mig. Vi kom hem och först verkade allt gå riktigt bra. Jag åt lunch - raggmunk mums! och kände inte av någonting. Men några timmar senare satte det igång. Jag kräktes flera gånger. Hjärnan blev totalt avtrubbad. Jag var utslagen i cirka tre dygn. På fredagen vände det lika plötsligt som det kom. På bara någon timme blev jag mitt vanliga jag igen. Dock något mattare. Detta skulle upprepas 7 gånger till i samband med varje cellgiftsbehandling. Puh!!

En av de stora förmånerna under min sjukdomstid var mamma och pappa. Redan när de fick beskedet av Jörgen den 3 oktober var det första de sa: "Vi är här för er när som helst, vi står till ert förfogande". Det visade de verkligen att de menade. Vid sex av behandlingarna var mamma med. Vi fick en rutin för måndagarna före behandlingarna. Jag hade oftast tid för provtagning före lunch och träffade läkaren en timme senare för provsvar och besked om bahandlingen skull bli av. Mamma och Pappa hade väskorna packade. Och i väntan på taxin hem ringde jag hem till Tranås och sa att de kunde sätta sig i bilen.

Även vännerna runt omkring som hittade på saker för oss var ett enormt stöd. Jag vet att jag talade om för dem att jag inte orkade ta beslut om så mycket. Jag sa även om jag inte svarar så ta med mig på saker, fatta beslut åt mig, men säger jag nej, då är det nej.

Den 26 november var det dags för en stor lättnad. Jag är svårstucken och eftersom jag fick ta så mycket prover och cellgifterna så starka, skulle jag få en port-a-cath inopererad. Denna gång var det Ewa Larsson som följde med. Vilken tacksamhet vi kände till alla som gav oss av sin tid, hjälpte oss praktiskt och bar oss i bön.

IMG 565510 december, Nobeldagen, hade jag tröttnat på håret som började falla av.  Jörgen fick ”äran” att raka av det. Jag tyckte det var skönt, men han tyckte han fick för kort tid på sig. 20 minuter. På kvällen invigde jag min peruk. Den var ok, men jag använde den inte speciellt mycket. Jag vet att tjejerna och framför allt Lydia ville att jag skulle ha på mig den när vi träffade människor vi inte kände så väl. Själv föredrog jag mina pannband. Det är otroligt hur mycket det drar om nacken när man inte har så mycket hår. Fattar inte att ni karlar står ut, men det är väl en vanesak har jag förstått.

Behandlingarna följde efter varandra. Jag mådde lite olika efter dem. Läkarna försökte ge mig medicin mot illamåendet, men det var svårt att hitta rätt sort och mängd. När vi närmade oss julen tyckte jag att det var jobbigt. Skulle detta bli min sista jul? Kan ni tänka er att Jörgen fixade alla julklapparna det året. Visserligen var det åtskilliga telefonsamtal under tiden han var på stan, men han gjorde det.
PICT1333PICT1330Julen firade vi hos min bror och svägerska. Den blev speciell, men full av glädje. På annandagen var vi hemma igen och Jörgen och jag tog en promenad bort till Ytterenhörna kyrka och tillbaka, i strålande vintersol. Det var härligt!
Dagen före nyår var det dags igen. Detta var nog den jobbigaste behandlingen att ta rent psykiskt. Denna gång var det Anna Rosell som stöttade mig.Vi brukar alltid fira nyårsafton tillsammans med vänner, men så skulle det ju inte bli i år. Jag skulle ju ligga utslagen och kräkas igen. Men döm om vår förvåning när illamåendet uteblev och jag bara hade en obehagskänsla och var trött. Vi kunde vara med på festen. För oss var det ett mirakel! Jag kunde till och med äta lite. Dagen därpå var det däremot värre. Men ett under var det absolut.

Så här såg det oftast ut hos oss när jag låg utslagen.IMG 5062

2 januari var det dags för halvtidsröntgen. Den 7 januari åkte vi för att träffa läkare och få resultatet. Enligt röntgen hade tumören nästan försvunnit helt. Tack gode Gud!

Den 24 februari var det dags för mina sista cellgifter. Här är jag tillsammans med min sköterska Anna, som gav mig de flesta doserna.

PICT1438

Äntligen skulle jag snart må bra igen. Bara vänta till fredag. Tyvärr blev det inte så. Krafterna kom aldrig tillbaka helt. Visserligen försvann illamåendet, men jag var inte bra.

6 Mars fick jag feber och Ulla körde in mig till akuten på Huddinge. Där blev jag kvar. Jag fick antibiotika intravenöst och blev kvar över helgen. Läkarna och sköterskorna kom in så lite som möjligt eftersom jag hade så låga värden. Troligtvis hade jag lunginflammation. På måndagen fick jag komma hem, men på natten till onsdagen var det klippt igen. Jag vaknade med 40,5°C i feber. Ringde Huddinge och åkte dit på morgonen. Röntgen och vidare till Solna där jag blev kvar. Fredagen var det dags för test inför strålningen och en lungskölj med provtagning för att se vad som orsakade min infektion. Det var riktigt obehagligt. Känslan av att inte kunna få luft.

Sen var det åter dags för Päivi att rycka in och rädda mig igen. Hon är riktigt bra på att ta hand om illamående människor. På kvällen var det fullt rum hos mig, mamma, Anna, Päivi, Jan och Ulla tror jag det var. Jag fick vara kvar över helgen. Tur var ju det. Toalettbesöken fem meter från sängen var som ett maraton. Jag var helt slut när jag varit där. Till sist verkade de hitta rätt medicin till mig.

PICT1449 PICT1451 PICT1448

 

Här är några bilder från ett besök av familjen hos mig. Jag orkade sitta upp lite igen. Alla ville de vara i min säng. Barnen tyckte bäst om TVn, tror jag. Här myser jag en liten stund med grabbarna.

17 mars var det dags för första strålningen. Jag fick ligga på en brits med en speciell mask på mig som de hade gjort åt mig. De tryckte fast masken i britsen med tryckknappar för att jag skulle ligga i helt rätt position. Det kändes inget alls. Enkelt tänkte jag. Dagen efter blev jag utskriven och fick åka hem. Härligt!! Lydia fick sin önskan uppfylld. Jag var hemma till hennes födelsedag. Ytterligare ett bönesvar.

IMG 5427Det här var också en vanlig syn hos oss under ett halvår. Jag med telefonen vid örat. Det var min livlina. Många timmar blev det med både nära och kära. Tack alla som ringde och som tog tid att prata med mig!!!

26 mars var det då dags för nästa bakslag. Feber och utslag. Jag åkte till strålningen, fick träffa läkare, fick min behandling (endast för att jag gjort så många) och taxi vidare till Huddinge där de kom fram till att jag inte tålde sulfan utan fick sluta ta den omedelbart. I stället blev det inhalation en gång per månad på infektionskliniken till och med augusti.
Jag började nu bli bränd, det sved och kliade där strålningen tog och jag började även få ont i halsen. Märkligt vad sju sekunder strålning på varje sida kan göra. Totalt 14 sekunder per behandling.

Söndagen den 29 minns jag med fasa. Vi satt som vanligt vid frukostbordet. Jag tog min första tugga och svalde. Panik!!! Tårarna steg i ögonen och jag kunde inte andas. Jörgen for upp och var beredd att hjälpa mig eftersom han trodde jag satt i halsen. Då började jag andas igen. Det var smärtan som gjort det. Under natten hade skadorna blivit så svåra att jag inte längre kunde svälja utan vansinnig smärta. Jag var sönderbränd inuti. I fyra veckor gick jag omkring med känslan av att ha halsfluss.

27 maj var det dags för vårruset. Jag hade som mål att ta mig runt. Här är jag klädd för loppet. Jag fixade det,PICT1657      5 km på ca 50 min. Inte illa, va! Vilken glädje över att få gå i mål! Det kändes som en stor revansch.

29 Maj var det dags för den avslutande PET undersökningen, denna gång var mamma med. 10 juni skulle vi få svar. Den dagen åkte Jörgen och jag upp för att möta läkaren igen på Huddinge. Allt var borta!! Jag var fri från cancern. Tack gode Gud!!!  Vilket bönesvar. Vi hade klart oss igenom hela behandlingen och livet återvände fullt ut.

PICT1887

27 Juni firade vi vår bröllopsdag med en picknick vid Lersjön. Vilken glädje!

 

5 September togs det sista synliga beviset för min behandling bort, port a cathen. Om man nu bortser från håret och ärren. Även om allt fysiskt mer eller mindre var borta, så var det en ny Anna som var kvar. Jag är så tacksam för varje dag jag får. Ingenting är självklart längre. Även om det var en väldigt tuff tid så fanns det många russin i kakan. Jag fick en helt annan kontakt med människor som jag aldrig pratat med förut. En stor tacksamhet över familj, vänner och församlingar som bar oss under tiden.

Vi vet att vi är långt ifrån ensamma om denna erfarenhet och vi har även lärt oss att alla reagerar, möter och bearbetar samma situation på olika sätt. Själv är jag djupt tacksam för den djupa frid som jag kände under tiden och gåvan att inte oroa mig för morgondagen.

Jag hoppas att ni inte är helt uttråkade, utan att denna återblick under en period som var livsavgörande för oss, har gett er en hälsning om att Gud är med. Han finns i vår vardag, ger oss det vi behöver och bär oss när det bli tungt.

Jag hade väldigt svårt att samla mina tankar när jag var sjuk, men sångstrofer, lovsånger och bibelord bodde i mig under tiden. En bön som jag bad många gånger var sinnesrobönen. Den vill jag ta med er i nu.

Gud, ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden.

Nu ska vi sjunga en sång som jag kan stämma in i helt och fullt.

Blott en dag.